– Jag har begravt min son.
Lucia Battios ögon möter inga blickar. Hon ser ner i den röda jorden och berättar tyst om döden som kom med mörkret i går kväll. Hennes son Fekitala blev nio månader gammal.
– Han slutade inte att kräkas och jag såg hur hans kropp blev svagare, i går kväll var han borta, säger hon.

Den exakta dödsorsaken kommer aldrig att bli fastställd. Men ett är säkert och det är att han dog hungrig och svårt undernärd. Hans mage var kraftig uppsvullen, som den blir när kosten inte ger tillräckligt mycket proteiner. Sjukdomstillståndet kallas kwashiorkor och i kombination med ödem kan det få barn att se nästan överviktiga ut, men i själva verket är det tvärtom ett tecken på extremt allvarlig matbrist. Det är den vanligaste formen av undernäring i u-länder.
– Vi har mat i tre dagar till om vi äter en portion gröt om dagen, sen är det helt slut, säger Lucia.

Hon är en av omkring tiotusen människor som flytt över gränsen från Moçambique till Malawi sedan årsskiftet. Vinden blåser rakt igenom hennes hem. Väggarna av halm och bruna tygstycken förmår bara att sila dammvirvlarna. Nattkylan däremot, gör som den vill mot familjen. Lucia Battios röst saknar klang, orden i hennes berättelse kommer stötvis genom grunda andetag. Bara när hon hostar låter det från botten av lungorna där livet på flykt fastnat.
Alla i lägret hostar likadant.

Hon säger det en gång till.
– Jag har begravt min son i dag.
Han levde sex av sina nio månader här, i det provisoriska flyktinglägret Kapise på gränsen mellan Malawi och Moçambique. Det är en plats som är svår att ta in. Överväldigande, om blicken lyfts mot horisonten där den afrikanska vildmarken kastar sig fram i dramatiska formationer. Förkrossande, om man ser till livsvillkoren för invånarna. En plats där barn somnar hungriga och aldrig vaknar igen.

År 2016 har världen alla möjligheter att förhindra en akut svältkatastrof, men nu är fönstret snart stängt för att agera.
– Problemet är som vanligt att insatser kommer för sent. Att hitta pengar för att mata eventuellt 50 miljoner människor i åtta eller fler månader är det största problemet med alla, säger Fadela Novak-Irons, UNHCR:s koordinator för insatsen i Malawi.
– Krisen i Afrika måste konkurrera med Mellanösterns krig för uppmärksamhet.
Hon berättar att det finns en trötthet bland de som donerar pengar.
– Malawi har drabbats av torka, sedan översvämningar, sedan torka. Det låter hemskt, men givarna blir trötta på sådant.

Lägret där Lucia Battio lever omges av majsfält. Siluetterna av brända och torkade plantor vittnar om skörden som uteblev för andra året i rad. Nästa chans är i april 2017. Fram till dess kommer antalet barn som är i behov av akut vård för undernäring att mångdubblas.
Det finns ingen bild på Fekitala Maueli. Det är inte han som kommer att bli en symbol för den hunger som just nu griper ett allt hårdare tag om stora delar av Afrika. Han var bara ett barn som dog bland de miljoner som nu riskerar samma öde.

Vi pratar inte särskilt länge med Lucia Battio, det gör man inte med en mamma som förlorat sin son kvällen innan. Men hon hinner berätta att familjen hoppas få hjälp av grannarna i lägret för att klara sig ytterligare en tid.
I hennes knä sitter hennes näst yngsta son Danos, han har samma uppsvällda mage som sin lillebror, samma hosta som sin mor.